Håkan Nilsson
Professor och konstkritiker
Ett sorgearbete
För många är kameran ett instrument för bildskapande. En oskyldig och pålitlig registrator. Men det är den ju inte. Fotografins historia är en historia om besatthet. Om ett oförtrutet sökande efter det ”kritiska ögonblicket” som Henri Cartier-Bresson kallade det: att fånga någots essens, eller den där exakta avvikelsen som gör att något framträder. En sådan jakt kräver disciplin, fotografen måste spendera många mödosamma timmar, dagar eller år på helspänn för att få med sig något som är över på en 125dels sekund eller så. Fotografin är våldsam; aggressiv, som Susan Sontag skrev i boken Om Fotografi. Den vill bemästra tiden och ibland också sin omgivning. Fotografin är ett obönhörligt vittne om förlust. Den bild som togs fångar utan pardon en tid som har varit: det undflyende nuet blir aldrig så tydligt som inför kameran. Därför är fotografin också alltid nostalgisk.
I Kajsa Breitholtz konstnärskap är reflektioner som dessa lika viktiga som själva motivet. I hennes bilder smälter tekniken sömlöst samman vad tekniken för med. De är två oskiljbara sidor av samma sak, av samma mynt. Vägen dit har varit mödosam. I tidigare serier var Breitholtz mer bekymrad över att behärska processen, att bemästra kameran och få den att göra som hon ville. Men så som ofta sker för reflekterande människor, kom hon allt mer att fundera över kontrollen. Och över vem som kontrollerar vem. Frågor som fick henne att försöka släppa greppet, försöka göra upp med både sitt och kamerans betvingade beteende.
Bilderna från strandkanten, från havet och horisonten delar något stillsamt och poetiskt, men de blickar också tillbaks mot kameran. Fotografin blir här till instrument för att särskåda sig självt, både ”estetiskt och moraliskt” för att åter följa Sontag. I detta fall är redskapet en mellanformatskamera med traditionell film, där slutartiderna har varit så långa att rörelsen inte kunnat fokuseras och fixeras på det vis som kameran gillar. Istället har de blivit oskarpa och korniga så att de rent bildmässigt gränsar lika mycket till måleriet som till fotografin.
Det finns en poetisk logik här. I begynnelsen tog fotografin över vissa avbildningsprocesser från måleriet, vilket redan på 1800-talets mitt ledde till de första proklamationerna om måleriets ”död”. Det moderna måleriet föds ur en förlust, som, även om det ledde till helt nya vägar och uttryck, kantas av en balansgång mot undergången. Måleriet är ett sorgearbete, som konsthistorikern Yve-Alain Bois uttryckte det för trettio år sedan.
Ett liknande sorgearbete pågår i Kajsa Breitholtz nya fotografisvit. Att släppa kontrollen är på ett sätt att ge upp kampen, men precis som sina målande kollegor gör Breitholtz detta för att finna andra vägar. Låt gå då, tycks hon säga. Låt gå att kameran för med sig en massa omöjligheter och paradoxer och låt gå att fotografen blir förförd av dessa. Men låt oss se vad som händer när man inte gör som förväntat.
Denna sorts processer kan på ett personligt plan vara djupt obehagliga. På sätt och vis är det enklare att fly fältet, att verkligen ge upp. Men istället funderade Kajsa Breitholtz genom vad det var som inte bar dit hon ville. Det innebär både en djup självkritik och ett övergivande av mödosamt förvärvade kunskaper. Det blir ett återvändande till nollpunkten, en omvänd utveckling där steg för steg måste omprövas. Vilken plats är bättre lämpad för ett sådant sökande än strandkanten, där land möter hav och hav möter himmel? I horisonten finns alla möjligheter, men också vägs ände.
Breitholtz fotografier är bildmässiga meditationer över tid. De visar på en ständig förändring i det stilla: de bilder som låter oss studera havets och himmelens samspel visar på hur samma motiv kan fluktuera och bära olika meningar. Och omvänt: naturens skiftningar visar hur lite något förändras fastän allt blir annorlunda.
Kajsa Breitholtz ställer oss inför ett stillsamt betraktande. Stillsamheten är bokstavlig. I likhet med den klassiska fotografens jakt på det pregnanta måste Breitholtz tålmodigt dröja kvar. Men hon väntar inte in något exakt ögonblick. Hon väntar snarare på det tillstånd då denna fråga har lämnat kroppen. Titlarna är talande. Ett starkt blått havsmotiv där himmel och hav både skiljs åt och förs samman av en vågkam kallar Breitholtz ”Loosing your soul” och i ett annat fotografi där stillheten nästan helt löser upp bildrummet heter ”Where is my mind”. Det är bilder som blir till när medvetandet inte längre är förslavat av tekniken och den konstnärliga processen istället följer intuitionen.
Ett förtydligande. Jag har resonerat som om fotografin vore en praktik. Det är såklart gravt förenklat. I likhet med andra konstformer rymmer den flera olika och motsägelsefulla traditioner. Konstfotografin följer exempelvis andra principer än dokumentärfotografin och där vissa uppskattar både teknisk expertis och skickligt hantverk sätter andra konceptuella förhållningssätt i första rummet. Jag har här bortsett från detta eftersom jag inte tror att klassificeringssystem är av relevans för Kajsa Breitholtz. Hennes jakt efter den intuitiva processen är inte ett ställningstagande för vad som är riktig fotografi. Den är snarare ett försök till att hitta bortom detta.
Bortom historikerns taxonomi och hinsides kamerans våld och aggression hittar Kajsa Breitholtz bilden. Inte ögonblicket då den skall tas, utan det den säger utöver det den visar. I sin omdiskuterade bok Det ljusa rummet kallade Roland Barthes detta för ”punctum”: det där som gör att en bild griper tag i dig, får dig att tappa andan. Inte det som går att avläsa (detta kallade Barthes ”studium”) utan det som finns där utöver. Det som gör att du väljer just den bilden bland många andra med samma motiv.
Barthes bok är ingen handbok för fotografer och säger därför inte mycket om hur man hittar ”punctum”. Tvärtom verkar han mena att punctum är en del av en personlig tolkningsprocess. Men det finns ledtrådar i hans resonemang som jag ser som viktiga för Kajsa Breitholtz senaste fotografier. För om det inte går att veta vad som skapar punctum, då går det heller inte att kommendera fram det. Det går inte att kontrollera. Därför är bristen på kontroll en möjlig väg. Därför är intuitionen så viktig. Därför är långsamhet allt och ögonblick ingenting.
I ”American honey” vandrar någon, ett barn, sakta fram genom vattnet och bryter den lugna ytan. Händerna liksom pendlar utmed den utdragna horisontlinjen. Den långa slutartiden gör det svårt att se personen, inga anletsdrag har fastnat. Istället ser vi rörelse som påminner oss om att personen snart är utanför bildrummet. Den närvarande är också frånvarande. Det som är i bilden är på väg ut ur den. Denna starka koppling mellan närvaron och frånvaro är tydlig i flera andra verk. Men det är inte i första hand en nostalgisk frånvaro, den säger inte vad som var, utan vad som kommer att ske. I ”Thunderbird” blir den unga kroppens konturer nästan spöklika. En gengångare som påminner om att det som finns, är förbundet till sin kommande förlust.
Detta är det ”ögonblickliga” i Kajsa Breitholtz bilder. De handlar inte sekunden då bilden togs, utan en meditation om tidens gång, ett stilla memento mori. De säger oss att ögonblick inte går att kontrollera. Det, om något, är ett sorgearbete.